EVERYTHING WILL BE OKAY IN THE END. IF IT'S NOT OKAY, IT'S NOT THE END.
Idag har varit ännu en intensiv dag. Vi besökte Phumlani Township som jag berättade om igår. Det är ett bortglömt område utanför stan där dagiset brann ned för två år sedan. Just nu drivs ett projekt som ska bygga upp ett nytt dagis för att öka chanserna för att barnen också fortsätter vidare till skolan.
Vi hade med oss juice, snacks, rockringar, papper och pennor, bollar och hopprep till barnen men det dom vill ha och behöver mest är närhet och uppmärksamhet. Många av dom ville bara sitta i knät och mysa eller pyssla med vårt hår.
Här är Anna som jag delar rum med:
Här är Vera, från Nederländerna, som också bor i samma hus som oss:
Den här lilla tjejen somnade i min famn efter allt lekande, så söt!!:
Efter någon timme av lek och fika så gick vi en promenad bland husen inne i kåkstaden, tog inte så många bilder där och det är svårt att förstå när man bara ser det på bilder i alla fall. Det bodde cirka 8.000 personer där och jag tror att dom sa att det bara fanns 8 brunnar med vatten som ligger i utkanterna av byn dit dom måste gå för att hämta hela tiden. Det fanns ingen ström alls heller förutom den dom fixat själva, men den är olaglig så när myndigheterna kommer för kontroller så förstör dom den lilla elekricitet som finns.
Det var med många blandade känslor man åkte hemåt igen, det var väldigt svårt att slita sig från barnen och veta att man förmodligen inte kommer att återvända dit igen. Det svåraste är att man inte alls vet vad som kommer att hända med barnen, hur deras liv kommer att se ut. Om dom kommer att få gå i skolan, om dom kommer att få flytta till ett bättre område senare i livet, om dom ens kommer att ha möjlighet att få se någonting annat än den misär dom lever i nu. Det är så många frågor som far omkring i huvudet som man aldrig kommer att få svar på. Det är bara att hoppas på att detta projekt kommer att fungera, att dom får ett nytt dagis där dom kan fånga upp barnen innan det är försent. Jag har bestämt mig att jag definitivt kommer att skänka pengar till detta projekt också innan jag åker hem. Jag är så otroligt glad att det finns människor som lägger sin själ i det här, det är tack vare dom som dom här barnen kommer att ha en chans att få ett bättre liv.
Jag vill också passa på att säga att jag är så enormt tacksam för att jag har chansen att vara med på en sån här resa. Den har precis börjat men jag har redan sett saker som aldrig skulle kunna beskrivas med ord. Det är jobbigt men samtidigt väldigt givande, man får en helt annan syn på världen och jag skulle vilja säga till alla som har möjlighet att åka iväg att verkligen göra det. Det kommer att vara ett minne för livet och en erfarenhet som inte går att jämföra med någonting annat.
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst nu känner jag men nu är det verkligen dags att sova.
Avslutar detta inlägg med en selfie tagen av en liten kille som gärna ville ta en bild själv, gick lite sådär, men väldigt söt ändå!
